När Milla Heino arbetade vid kiosken i en småstad hängde ungdomar där utan stöd eller någonting att göra. Då förstod Heino vad hon ville göra med sitt eget liv.
Milla Heino, 23, studerar till socionom vid Uleåborgs yrkeshögskola. Utöver det stöder hon regnbågspersoner i sitt arbete vid Oulun Seta, som är en av Seta rf:s medlemsföreningar och bevakar sexuella minoriteters och könsminoriteters rättigheter.
Heino har bott på sammanlagt sex orter. Hennes barndom och ungdom väckte hennes intresse för att hjälpa andra. Nu hjälper hon i synnerhet regnbågsunga att hitta sin plats i världen.
Heino satte sig ner på kaffe med Motiivi en torsdag kväll i Uleåborgs centrum.
Efter att hon blivit utexaminerad vill Milla Heino arbeta med familjer eller med barnskydd. Egna barn skulle hon också vilja ha någon dag.
Hurdan har din dag varit hittills?
– I morse tog jag en lång promenad med min hund Luna. Efter det skickade jag ett par meddelanden till Oulun Setas stödpersoner. Sedan hade jag en intervju för en arbetspraktik, jag hoppas på att få platsen! Sedan var det föreläsning – jag hade först tänkt gå till skolan, men gick i stället hem och deltog via Zoom. Imorgon hinner jag jobba på mitt lärdomsprov och svara på meddelanden som kommit till Seta.
Du har bott på sex olika orter. Vad har fört dig till dem?
– Jag är född i Vittis och flyttade med min mamma till Sastamala som 10-åring. I min barndom bestod min familj av pappa, mamma och min två år yngre lillebror. Mina föräldrar skiljde sig när jag var åtta, och i högstadieåldern bodde jag mest hos mamma.
Jag flyttade hemifrån som 15-åring och gick tre år i ridgymnasiet i Ruovesi. Till Uleåborg kom jag för två år sedan för att studera socionomi. Numera bor mamma i Åbo, min lillebror i Tammerfors och pappa i Vittis med sin familj. Min egen familj är nu i Uleåborg: min partner och min hund.
Och Uleåborg ligger dig varmt om hjärtat?
– Jag har blivit så förtjust i Uleåborg att jag inte vet om jag längre vill flytta någon annanstans! Människorna här är varma och avslappnade, talar med varandra och bryr sig om varandra. Uleåborg är fullt av parker och natur till och med i centrum. Jag gillar havet, och Beckholmens härliga landskap är lätta att ta sig till.
Du har arbetat som Oulun Setas enda avlönade arbetstagare i ett år. Hur hamnade du där?
– Jag var på praktik i en ungdomslokal och gjorde digitalt ungdomsarbete på Instagram. Där märkte jag att Oulun Seta sökte en arbetstagare. Jag tänkte att se på sjutton, borde man söka, det där låter som något jag vill lära mig mer om och jag vet ju redan en del! Det var precis lämpligt i det här skedet av studierna. Arbetet är helt och hållet på distans, eftersom Oulun Seta inte har haft något kontor efter coronapandemin.
Varför är det viktigt för dig att stöda unga?
– Jag drevs till socialservicebranschen av min rättskänsla. Jag är inte ens särskilt bra på att ljuga! Hemifrån fick jag värderingarna att man ska vara ärlig och att människan inte är ond.
Jag anser att människor ska vara jämlika och alla ska ha samma rättigheter. Jag har ingen förståelse för diskriminering och förtryck av minoriteter.
Det är lätt för mig att förstå ungdomar. Som ung var jag själv också mycket rebellisk, i synnerhet gentemot mamma och pappa. Jag flyttade hemifrån och blev självständig som väldigt ung.
Tips för att bemöta unga?
– Unga kan ha vassa tungor och söka uppmärksamhet på ett annat sätt än till exempel barn gör. Och samtidigt behöver de bli bemötta med värme. De är mycket känsliga, och folk förmår inte alltid att bemöta dem på rätt sätt. Ungdomen är en svår fas även för föräldrar och andra vuxna, men att vara rebellisk hör till det livsskedet.
Mitt tips är: Vara dig själv och inte bli förskräckt av vad den unga säger. Förstå hen och försök komma ihåg hurdan du själv var när du var ung. Vi har alla olika erfarenheter från ungdomen, men alla vet hur det är att vara ung och söka sin egen identitet och plats i världen. Det är en känslig tid. Att vara avslappnad och skämta kan hjälpa, och framför allt måste man vara vänlig!
När insåg du att du vill jobba med unga?
– I min tidiga ungdom var jag ledare på skribaläger. I gymnasiet var jag ganska vilsen, men jag visste att jag ville göra någonting med människor. Jag tänkte att jag redan under skribalägren hade kommit bra överens med unga och förstod dem. Jag hade också en vilja att ändra på saker på grund av mina egna familjeproblem. Jag ville vara en bättre socialservicearbetare än de jag mötte då.
Senare tog jag ett par mellanår och arbetade vid en liten kiosk på en liten ort. Ungdomslokalerna där var dåliga, och ungdomarna hängde i kiosken. Ibland måste jag köra ut dem, men skulle inte ha velat. Jag visste att de då skulle vara ute på gården, frysa och hitta på någonting dumt.
Äldre människor kom i sin tur och slösade sina pensioner på spelautomater, och det kändes fel att sälja dem penningspel. Jag kände att jag skulle kunna lyssna på dem och hjälpa dem. Då fick jag känslan av att jag ville söka mig till socialservicebranschen.
Hurdana var dina egna möten med proffs inom socialservicebranschen när du var ung?
– Jag hade ingen lätt barndom. Jag hade att göra med proffs på grund av min familj, men blev inte till exempel placerad utanför hemmet eller något liknande. I gymnasiet hände allt möjligt i mitt liv, och jag hade att göra med skolkuratorn, en socialarbetare och en psykolog.
Mötena skiljde sig från varandra beroende på situationen och proffset. Huvudsakligen bemöttes jag vänligt som barn och ung, men jag kunde ändå känna att jag inte blev lyssnad till och att mitt perspektiv inte uppskattades eller förstods.
Hur mycket av dig själv och dina erfarenheter tar du med dig i ditt arbete?
– Med unga arbetar man med sin personlighet, och att dra gränser är en utmaning för att bygga upp förtroende i rollen som proffs. Jag har övat på det under mina praktikperioder vid ungdomsgårdar och inom ungdomstjänsterna, att fundera på det är en del av att bygga upp en yrkesidentitet.
Inte litar unga på dig om du inte ger någonting av dig själv. Men hur mycket, det måste arbetstagaren själv fundera på. Något berättar jag alltid, men inget för personligt.
Att bygga upp förtroende tar sin tid. Vissa litar på en genast, för andra tar det ett par veckor. Syftet är att stöda de unga och inte överskrida etiska gränser, så att jag börjar ta hand om mig själv i stället för dem. Om en ungdom känner hopplöshet och är ensam med sina problem, kan jag säga att hen inte är ensam och jag också har upplevt det.
Vid Oulun Seta sker min kontakt med unga per e-post. Jag eftersträvar att vara vänlig och accepterande på distans, med ord.
Hur mår regnbågsunga?
– Regnbågsunga behöver mer förståelse. Statistik från skolenkäter visar att de har en högre risk för utslagning. Risken för depression och självmord är hög. Inom ungdomstjänsterna fick jag följa det uppsökande ungdomsarbetet. Också där mötte jag många regnbågsunga.
Läs mer: Fältarna på Åland söker sig till ungdomarna
Mitt lärdomsprov handlar om att bemöta regnbågsunga. Alla borde bemötas som människor. Homofobi och minoritetsfobi i största allmänhet är djupt inrotade i samhället. En del människor tänker inte på hurdana ord de använder om andra människor. Regnbågsunga har mycket ångest över det sårande språket som används om dem. Minoritetsstressen är alldeles oerhörd.
– Du är inte ensam. Vi regnbågsmänniskor finns nog.
Det skulle redan hjälpa regnbågsunga om ens socialarbetare skulle kunna bemöta dem. Men det borde finnas färdigheter också i skolor, daghem och i största allmänhet inom tjänster som fokuserar på barn och unga. De flesta proffs kan bemöta regnbågsunga, men det finns alltid plats för förbättring. Jag gör säkert också själv fel ibland.
Vi behöver mer kunskaper och färdigheter när det gäller jämlikhet. Det skulle även ändra samhällets attityd så att inställningen till regnbågsunga inte färdigt skulle vara förringande. Förstås finns det mer utrymme för regnbågspersoner nu än det fanns tidigare. Jag är själv så ung att jag inte har sett hur det var tidigare, när det säkert har varit fruktansvärt svårt.
Vad vill du säga till regnbågsunga?
– Du har redan kommit så här långt. Kom ihåg det, oavsett vad det är som är jobbigt just nu. Oavsett vad framtiden för med sig kommer du att klara det också, eftersom dina erfarenheter har fört dig hit. Du har redan styrkan som har hjälpt dig klara dig och kommer att hjälpa dig klara dig i framtiden. Tacka dig själv och var stolt över hur långt du har kommit.
Fastän leden för regnbågspersoner är snäv i den här världen, växer den hela tiden. Var dig själv, även om det är svårt – oavsett om den av dina egenskaper som inte passar in i normerna är din sexuella läggning, din könsidentitet eller vad som helst. Förlora inte dig själv på grund av resten av samhället. Du är inte ensam. Vi regnbågsmänniskor finns nog.
Läs mer: Jenny Winstén har fem utbildningar och en mångsidig arbetshistoria: ”Många känner bitterhet över det de gör, sådan vill jag inte bli”
